luupskenya!

Savage Wilderness

På lördag morgonen bar det av på nya äventyr och denna gången var det verkligen definitionen av äventyr. Savage Wilderness är ett camp där det finns bungee jump, mounatinbiking, kayaking, klättring, river rafting och allt möjligt. Efter den ovanligt korta bussresan (2 h) hämtade min grupp direkt varsin cykel för då var det dags för mountainbiking. Jag har inte cyklat på hur länge som helst, speciellt inte på sånna cyklar i den miljön men det var iaf väldigt kul och väldigt jobbigt. 

Efter lite lunch på campet var det dags för klättring. Jag klättrade bara litegrann då min höjdskräck förstörde allt för mig så så fort jag kollade ner var det kört. Det var kul så länge det varade. Efter det satte vi upp tälten, åt middag och sen sa vår guide att om man ville kunde man gå någon runda i skogen. Vi hade inte en aning om vad det innebär men vi delade upp oss i grupper och gick genom små åar i den kolsvarta skogen. Man såg absolut ingenting, vi hade en lina som vi höll i för att inte tappa bort oss. Efter en stunds vandrade hör vi ett konstigt ljud så av någon anledning lägger sig hela marken mitt i leran och bara skriker i fem minuter. Det visade sig vara några killar på campet som tyckte om att skrämmas. Mysigt. 

Efter en natt sovandes i ett tält som det regnade in i så skulle vi ut på vårt sista äventyr. River rafting. Detta var bland det roligaste jag gjort sen jag kom hit. Jag satt helt seriöst och skrattade i en gummibåt i cirka tre timmar. Om ni får chansen måste ni testa på det. 

 

 

Ännu en vecka

I helgen var vi cirka 40 SSNare som åkte till Savage Wilderness vilket är ett slags camp där man kan syssla med massa äventyrliga saker. Igår kväll kom vi hem och idag är jag helt död. Kanske lite sjuk också men hoppas att det bara är trötthet. 

Jag och Klara innan klättringen.

Dagar

Idag är det 84 dagar sen jag landade i Nairobi..

...46 dagar tills min saknade familj kommer hit och hälsar på...

...147 dagar till fyra fantastiska vänner kommer hit...

...202 dagar tills jag fyller nitton...

...203 dagar tills jag tar studenten...

...och 206 dagar tills jag är hemma i Sverige igen!

Det är jättekonstigt att tänka så men jag kan inte låta bli. IBland gör det mig glad och igen gör det mig stressad. Nu ska jag försöka leva lite i nuet. Idag är det fredag och jag ska äta efterrätt på en italiensk restaurang. 

 

Plötsligt händer det

De senaste dagarna har jag tränat som aldrig förr och nu värker det i hela kroppen efter all träningsvärk. I söndags simmade jag massa längder i poolen, i måndags spelade jag volleyboll i en evighet, igår körde jag styrka för första gången på jag vet inte hur länge och idag körde jag styrka igen på förmiddagen och på eftermiddagen sprang sisådär 5.5 km i uppförsbackar och stekande värme. Nu är jag död. 

 

Efter allt mitt tränande har jag duschat och den här veckan hände det alltså äntligen. Jag har inte haft varmt (eller ljummet) vatten i min dusch sen jag kom hit vilket var för 82 dagar sedan. Jag har alltså kämpat mig igenom massvis av iskalla duschar i mina dagar här men föhoppningsvis är den tiden över. Sen vill jag ju absolut inte vara den som klagar men nu är vattnet så varmt så att man bränner sig istället. Making up for lost time tänker dom väl men eftersom jag är svensk skulle jag föredra lite lagom varmt. Aja nu ska jag inte klaga mer, speciellt inte med tanke på mit förra inlägg. 

Här komer istället en bild på en supergullig liten unge i Kibera. Bara för att alla kenyanska barn är omänskligt söta. (Bild från Vendla)

Halloween

På lördag kväll hade några duktiga människor på internatet fixat halloweenpartaj. Alla gick så in så himla för det, trots att man fick leta sig galen på Toi dagen innan. 

Jag och Vendla var creepy-tvilling-dockor. 

Nina och Klara var cocacolaburkar. De var läskiga. Så himla fyndigt. 

Viola och Lovisa var vindruvor. Också det väldigt fyndigt. 

Bilder från min vän Rebecca

Kibera

Som vanligt går tiden så fort att man inte hänger med men nu är det måndag igen och igår var jag på besök i Kibera. Vi hade en guide som visade oss runt bland olika projekt som kämpar för en bättre värld i Kenya där mycket hade blivit möjligt av svenska organisationer och personer vilket var väldigt spännande att få ta del av. Dessutom fick vi gå in i en kvinnas "hus" och höra hennes sorgliga historia. Hyddorna de bor i är små, mörka och supervarma. Kvinnan bodde där med sin son som för tillfället inte fick gå i skolan då hon inte hade råd att betala den lilla summa som krävdes. Hon var sjuk sedan 8 år tillbaka och kunde nu inte ens gå. Hennes vänner och bror fick därför hjälpa henne ekonomiskt och dessutom för att handla mat osv, det enda hon kunde göra var att sitta hemma i sitt mörka lilla hem. 

 

Det sorgliga med den här historien och med Kibera är att alla har något sånt här pågående i deras liv. Alla. Det enda jag kunde tänka på var hur jag ville hjälpa till så som de andra svenskarna vi fick höra om, ni skulle sett glädjen i kenyanernas ögon när de berättade om hjälpen det fått. Så ni som sitter hemma i Sverige och känner att skolan är jobbig, att arbetet är tråkigt och att det är lite för kallt för att ni ska vara nöjda. Tänk om lite. Jag vet att det är så himla svårt att tänka på något så långt borta, till och med jag som bor så nära kände för att klaga på den kalla duschen så fort jag kom hem till internatet, det är så vi funkar. Men man kan ändå ha det i åtanke. Det finns värre saker och du är lyckligt lottad.

Alla bilder kommer ifrån Nina och Klara.